Gillar Rädda Barnen!

Rädda Barnen och jag är numera helt överens i hedersfrågor. Rädda Barnen samarbetar  med GAPF och gör ett utmärkt jobb med bl a en chatt för hedersförtryckta ungdomar. Se https://dinarattigheter.se/for-dig-som-ung/hur-far-jag-hjalp/chatt-jour/

BTJ:s omdöme

Hur vet folk- och skolbiblioteken vilka böcker de ska köpa in? Jo, de lutar sig till stor del mot BTJ:s (f d Bibliotekstjänst) publikation BTJ-häftet. BTJ läser nämligen merparten av de böcker som trycks, samt recenserar och betygsätter dem. BTJ:s omdöme är därför av största vikt för alla författare som inte spelar i GW Perssons och Nessers försäljningsliga.

Eftersom jag känner till vikten av BTJ:s domslut mejlade jag och kollade så att Vulkan hade skickat in Fotbollshoran till dem. Jodå, den hade inkommit – och förkommit. Den stod helt enkelt inte att finna. Så jag skickade in ett par ex till.

Och det var tur, för nu i veckan fick jag BTJ:s recension. BTJ skriver bl a:

Denna mycket läsvärda men otäcka bok ger läsaren direkt en klump i magen. Yasmine älskar fotboll och skolan, där hon vill vara bäst, men lever i en familj hårt styrd av patriarkal hederskultur. /…/ Välskriven, dramatisk, med levande person-, miljö- och fotbollsskildringar är Fotbollshoran en skakande men mycket bra bok som förhoppningsvis når riktigt många tonåringar och vuxna.

Helhetsbetyg: 5. Staffan Wennerlund, BTJ (i BTJ-häftet 2016-1, som når bibliotek m fl runt 24/11. Betygsskalan är 1-5.)
 

E-bok

Några har frågat, och nu finns Fotbollshoran även som e-bok. Se Bokus och CDON. Billigare än vanlig bok!

Om hedersförnekarna

Det finns ingen hederskultur.

Jodå, det har sagts och sägs fortfarande. Nedan skriver jag lite om några av de många hedersförnekarna.

En av de värsta olyckorna i sammanhanget är desinformatören och professorn Masoud Kamali. Om han hade fått hantera sin paranoia bakom stängd dörr i sitt tjänsterum på Mittuniversitetet hade nästan ingen skada varit skedd. Men tack vare att dåvarande integrationsministern Mona Sahlin 2004 visade prov på sitt många gånger usla omdöme kom Kamali att spela en central roll i debatten om hedersförtrycket i mitten av 2000-talet. Sahlin gjorde honom nämligen till sin utredare i diskrimineringsfrågor och gav honom därigenom en plattform från vilken han högljutt kunde hävda att allt prat om hedersrelaterat våld och förtryck bara handlade om rasism och invandringsfientlighet. Detta skedde alltså flera år efter morden på Pela och Fadime, 2004 när ingen vettig människa längre kunde hävda att det inte fanns någon hederskultur, åratal efter att Sahlin själv genom Fadimes martyrdöd slagit upp ögonen och erkänt problemets existens. Men det hindrade henne inte från att låta Kamali sprida sina lögner i SOU-publikationer och – med statusen som regeringens utredare i ryggen – i debattartiklar i pressen.

Kamalis skitprat är legio och jag väljer bara ett citat i högen:

”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem /…/”

Det är alltså inget stort problem att tiotusentals ungdomar dagligen utsätts för hot och våld och att de inte själva får välja vem de skall dela livet med?

Intervju med Kamali finns på:

http://web.archive.org/web/20050309135247/http://www.paraplyprojektet.se/templates/PP_Article____5278.asp.

Fler uttalanden av dåvarande integrationsministerns högra hand på https://sv.wikiquote.org/wiki/Masoud_Kamali.

Rädda Barnen får aldrig några pengar av mig. Vid ett par tillfällen har organisationen svikit just den grupp man säger sig vilja stöda genom att censurera forskningsrapporter med oönskat resultat på hedersförtryckets område. Det mesta av händelseförloppen finns att läsa på http://www.gp.se/kulturnoje/1.224748-radda-vuxna-raddar-inga-barn och http://www.svd.se/radda-barnen-hukar-om-hedersvald.

Schyman och FI över huvud taget har ogärna pratat hedersförtryck. I och med att problemet har uppmärksammats medialt allt mer och mer under senare år har det skett en viss omvändelse under galgen. Men fortfarande har FI oerhört svårt att tala klarspråk. Under rubriken ”Våld och förtryck i hederns namn” på partiets hemsida döljer sig en svårgripbar ordmassa där ledstjärnan intersektionalitet gör att hedersvåldet beror av snart sagt allting, t ex rasifiering. Jaha? Är det familjen och släkten som förtrycker sitt eget kött och blod av rasistiska skäl? Eller är det kanske det rasistiska svenska samhället som är boven i dramat – d v s uppstod hederstänkandet som en följd av att familjen kom till Sverige och blev förtryckta? En bildningsresa i Mellanöstern och norra Afrika rekommenderas FI:s styrelse. Länk för självplågare: http://feministisktinitiativ.se/wp-content/uploads/2013/11/G.4-Våld-och-förtryck-i-hederns-namn.pdf.

Tyvärr är detta bara ett litet axplock. Det finns många, många fler som av taktiska privata och/eller politiska skäl inte drar sig för att offra hederskulturens förtryckta. Läs gärna Eduardo Grutskys och Lars Åbergs bok Heder och samvete som troligen innehåller den bästa översikten i ämnet: http://www.fritanke.se/bok/heder-och-samvete-om-hederskultur-i-sverige/

Könsskillnader i hederskulturen

Den mest omfattande kartläggningen av hederskulturen i Sverige som jag känner till gjordes 2009 av dåvarande Ungdomsstyrelsen, som numera går under namnet Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Där kom man bl a fram till 70 000 ungdomar inte själva får bestämma vem de ska gifta sig med. 70 000!

Föga överraskande var segregationen tydlig. I väldigt invandrartäta områden som t ex Hjällbo och Rosengård var det fler än en av fyra unga som inte fick välja livskamrat fritt medan genomsnittet för riket låg på en av tjugo.

– Vad hade man gjort om 70 000 som inte ens får välja sin partner varit etniskt svenska ungdomar? frågade debattören Bahareh Mohammadi Andersson retoriskt när jag intervjuade henne för ett par år sedan.

Säkert betydligt mer än i dag eftersom myndigheternas och politikernas beröringsskräck då inte varit så förlamande stor.

Pojkar och unga män drabbas också men inte i lika hög grad som tjejerna. I Ungdomsstyrelsens rapport framgår att det är nästan dubbelt så vanligt för tjejer jämfört med killar att inte ha fritt val av vem man ska gifta sig med.

Kanske är icke-valet av partner en av hederskulturens otäckaste beståndsdelar. Men det finns snart sagt otaliga andra. Fritiden, t ex. Där skiljer sig behandlingen av tjejer och killar som lever i hederskontext kanske mest åt av alla områden. Mindre än 50 % av tjejer med utomnordisk bakgrund och föräldrar som la sig i deras val av äktenskapspartner tilläts att någon gång sova över hos en kompis av samma kön (en vild gissning är att det inte var tyskor och engelskor som var hårdast hållna). För killar i motsvarande situation var siffran nära 70 %.

Förbjudna övernattningar utanför hemmet är ett av de vanligaste men långt ifrån det enda sociala stigmat för hederskulturens offer. Många får inte träffa någon över huvud taget utanför familjen efter skolans slut. Som en tjej uttrycker det i Maria Hagbergs bok ”Vid 20 börjar den ruttna”:

”Jag var helt ensam! Mina föräldrar gjorde mig ensam. Sjuan, åttan, nian var ett rent helvete. Jag gjorde mina läxor. Ibland låtsades jag bara för att få vara ifred och slippa hjälpa till hemma.”

Hushållsarbetet är nämligen inte heller jämställt fördelat. En annan tjej i Hagbergs bok:

”Min syster och jag däremot skulle hålla ordning efter våra bröder. ’Flickor ska lära sig tidigt att de inte är barn som leker’. Jag vet inga tjejer som leker. Vi ska laga mat, städa och hjälpa till. Mina föräldrar brukade säga: ’Det är därför man föder tjejer’. Killar ska hjälpa till med pengar när de är äldre och tjejer ska hjälpa till med städningen, maten och passa upp föräldrarna som små barn.”

Hela den 350 sidor långa rapporten finns på http://www2.ungdomsstyrelsen.se/butiksadmin/showDoc/ff808081234c242301234c4bbb830004/GiftMotSinVilja.pdf.

(Titeln på Maria Hagbergs bok syftar f. ö. på ”mödomshinnan” – en pappa berättade för sin dotter att för tjejer gäller det att gifta sig i god tid före 20 års ålder eftersom mödomshinnan då börjar ruttna bort och hur ska man då kunna bevisa att man varit oskuld fram till bröllopsnatten?)

Offren

“Han sa: Du, om du tycker att hon är för jobbig, döda henne. Så lätt han sa det - döda henne bara.”

 

Jag gick fortfarande på journalisthögskolan den där höstkvällen när kvinnan som ville kallas Sozan i tidningen berättade sin historia för mig. Jag hade ringt runt till kvinnojourerna i Göteborg och till slut fått napp. Jag skulle få komma och prata med några av hederskulturens offer som lyckats fly sina familjer och nu levde gömda.

Sozan hade kommit till Sverige efter att ha gift sig med en irakisk kurd som haft permanent uppehållstillstånd i Sverige. Redan första kvällen i Sverige misshandlade han henne så svårt att hon inte kunde visa sig för de vänner som nästa dag kom på besök för att hälsa henne välkommen till Sverige. Hon gömde sig i sovrummet medan mannen ljög ihop en historia om att hon var sjuk.

Efter åratal av misshandel och mordhot lyckades hon till slut skilja sig. Ett par relativt lugna år i en egen bostad följde. Sedan kom Sozans lillebror till Sverige. Han fick bo hos henne och nu startade förtrycket igen. Brodern började kontrollera henne och förbjöd henne t ex att vara ute efter sju på kvällen. När han själv gifte sig och flyttade behåll han en nyckel till Sozans lägenhet och kom ofta på oannonserade besök för att se att hon skötte sig.

Konflikter mellan syskonen var otaliga och det var när Sozan av en händelse överhörde ett telefonsamtal mellan en storebror i Irak och den yngre brodern i Sverige som hon hörde rådet från den äldre brodern till den yngre:

”Du, om du tycker att hon är för jobbig, döda henne.”

Jag minns hur hon skakade på huvudet och såg ner i bordet när hon berättade det där. Bröderna som hon växt upp med och saknat väldigt mycket när hon flyttat till Sverige.  Nu pratade de om att döda henne, att göra sig av med henne som om hon vore en krånglande bil eller ett utlevat husdjur:

”Så lätt han sa det - döda henne bara.”
Konflikterna fortsatte när en katastrof inträffade. Sozans älskade mor avled. Sozan reste ner till Kurdistan för att vara med på begravningen. Hon steg in i sitt gamla hem där hon inte varit på nio år – och där satt modern livs levande. Sozan hade blivit lurad, hennes pass togs ifrån henne och hon tvingades gifta sig med en man hon inte hade haft någon relation till över huvud taget. Senare, i Sverige, ansökte hon om skilsmässa. Och det var då hon var tvungen att fly till kvinnojouren. Både hennes man och hennes bror försäkrade att de skulle döda henne så snart de fick möjligheten. Och alla släktingar och vänner hade tagit avstånd från henne:

“Jag har förlorat min familj, mina vänner, allt. Jag har förlorat mina finaste år. Vore det inte för mammas skull skulle jag ta mitt liv.”

 

Jag har stött på många liknande historier genom åren. På samma kvinnojour träffade jag Miriam vars mamma hade hotat henne och frågat ”om hon ville bli Fadime nummer två” (Fadime Sahindal hade hedersmördats tidigare under året). Hennes pappa hade å sin sida lovat att döda henne om hon var tillsammans med en svensk kille. På en högstadieskola i nordöstra Göteborg träffade jag Sara, en tuffing som satte sig upp mot sin våldsamme far trots att han misshandlade både henne och sin fru. Hon var väldigt duktig i en idrott och jag har följt henne lite grann på avstånd och sett att hon faktiskt lyckats både i arbetslivet och i idrotten. För TTELA (tidningen i Trollhättan och Vänersborg med omnejd) intervjuade jag en annan Sara, en gymnasist som gjort det till en vana att byta kläder i skolan när hon var utom räckhåll för familjens blickar (och som jag betvivlar hyser någon större sympati för den vita medelklassen slöjupprop), som också älskade en idrott (som hon utövade i smyg i skolan) men aldrig fick ha någon fritid alls. Hennes liv var skola, hushållsarbete och en ständig skräck för en resa till hennes tidigare hemland där hon skulle giftas bort. När jag pratade med henne umgicks hon med långt gångna planer på att fly hemifrån. Att hon blivit omskuren i unga år var en stor sorg för henne:

”Jag är inte som de andra tjejerna. Om jag typ ska ha samlag så kommer det inte att vara samma som för alla andra.”

 

De här tjejerna och några till blev Yasmine i Fotbollshoran.